12-12-12

I veckans (och terminens sista) [gejm] recenserade Daniel Speljak Hitman: Absolution, Niklas Norén bidrog med krönikan ”Gammal i gejmet”, redaktionen gav tips på billiga spel samt krönte årets spel!

Först ut vill vi nämna att det går att få Metro 2033 helt gratis om man endast springer in på THQ:s facebook-sida och klickar ”like” på rätt ställe. Här finns sidan. Det ni gör då är att ladda ner spelet och registrera det via ditt Steam-konto. Detta gör då att du får en digital kopia av spelet som du nu äger och kan spela när du vill, installera/avinstallera hur du vill!

Daniel och Alex sammanställde en kort lista på bra & billiga spel som ni kan ge någon (eller er själva) i julklapp:

Sleeping Dogs  300:- (360 & PS3)
Assassins Creed 3 300:- (360 & PS3)
Skyrim   300:- (PS3 250:-)
Dark Souls  250:- (360 & PS3)
Batman: Arkham City  300:- GOTY (360 & PS3) (200:- utan DLC)
Uncharted 3  300:- (PS3)
God of War: Collection  250:- (PS3)

Portal 2  150:- (360 & PS3)
L.A. Noire  150:- Complete (360 & PS3)
Little Big Planet 2 180:- (PS3)
Demon Souls  150:- (PS3)

Årets bästa spel:

FIFA 13 (Daniel) Årets installation är det bästa fotbollsspelet någonsin.

FTL (Alex) För otroligt lite pengar ger detta indiespel otroligt mycket spelglädje och Sci-Fi-mys

XCOM: Enemy Unknown (Daniel) En remake på ett gammalt spel som bevisligen visar att allt inte måste vara homogent och i första person. Hatten av!

Borderlands 2 (Alex) Humor, open world, vapen, vapen, vapen i en värld som liknar en serietidning. Borderlands 2 är ett spel av spelare för spelare. CoOp-läge när det funkar som bäst!

Gemensamma shout-outs

Spec Ops: The Line (Daniel & Alex) Ett underhållande spel som framförallt utmanar spelaren i form av en mörk story och magknipande scener. Spec Ops får en hedersnämning för vad det bidrar till spelmediet och i detta fall innebär det ett bevis på att spelmanus inte måste vara baserade på amerikanska runkdrömmar.

Diablo 3 (Daniel, Jonna & Alex) I 12 år har vi väntat och 2012 kom äntligen Blizzards Diablo 3. Fler klasser, horder av monster och vapen, himmel och helvete, Satan och änglar. Äntligen. Äntligen säger vi.

Dark Souls (Daniel) Uppföljaren till det PS3-exklusiva Demon Souls kom äntligen till PC och slöt då cirkeln. Prepare to Die. Passande nog annonserades Dark Souls 2 endast för några dagar sedan. Cirkeln blir större.

God jul och trevlig fortsättning önskar vi er från [gejm]-redaktionen!

Spec Ops: The Line

Döm inte boken efter omslaget heter det och visa ord stämmer ibland.

Spec Ops: The Line ser till omslaget ut som en dussinskjutare som många inte skulle bli imponerade av. På framsidans bild är det en vit manlig militär med ett vapen i högsta hugg. Bilden är tagen framifrån och det påminner inte lite om BF3 och (samtliga?) COD:s omslag. Men tji fick jag! Spec Ops: The Line är inte en dussin-skjutare utan ger någonting som faktiskt sticker ut på slagfältet.

Spec Ops är ett tredjepersonspel som i ren Gears of War-anda går ut på att ta sig från hinder till hinder, söka skydd och med taktiska beslut ta ut fienden på ett effektivt sätt. Spelet utspelar sig i Dubai där stora sandstormar mer eller mindre har förstört staden och befolkningen lever i total misär. Innan spelet börjar hade USA skickat in en hel bataljon med soldater i samband med ett räddningsuppdrag men nu, en tid senare, har man inte hört av soldaterna och deras befäl, överste John Konrad. Du spelar kapten Walker som med sin Delta-styrka blir inskickade för att undsätta befolkningen samt leta efter ”33:e”, bataljonen under Konrads befäl. Relativt fort in i spelet får man veta att allt inte riktigt står rätt till i Dubai och det är här Spec ops sticker ut. Story-mässigt har utvecklaren Yager tagit väldigt stor inspiration av filmen Apocalypse Now och förmodligen boken som den bygger på, Heart of Darkness (I boken och filmen heter befälet ”Kurtz” och författaren av boken heter Conrad. Slump? Tvivlar på det, men fortfarande, en rolig hyllning). En tidig spoiler i spelet är att det verkar som att delar av 33:e har övergett sitt uppdrag och deserterat. Nu blir delmålet att ta reda på vad som har hänt med dom och leta upp dess befäl. Redan här blev jag överaskad på den detaljen att man inte bara skjuter araber utan ens fiende faktiskt är Amerikaner. Det ger att intryck av att man slåss på samma villkor och mot soldater som, liksom dig själv, är där på uppdrag av staten. I detta fall din stat.

Huvudpunkten i Spec Ops: The Line ligger i singelplayer och i spelets berättelse. I samband med att man kommer längre in i spelet utvecklas berättelsen och färgas av olika moraliska val, starka scener och ett djup, som faktiskt är bra i jämförelse med andra titlar. Det finns också ett multiplayerläge men det är inte alls lika intressant. Grafiskt styrs spelet av Unreal-motorn som gör sitt jobb utan större problem och röstskådespelarna gör ett bra jobb (Walker görs av Nolan North som bland annat är känd för Drake i Uncharted). Kontrollen fungerar bra men sitter inte lika gjutet som t.ex Gears of War. Det är lätt att hamna i ”fel vinkel” till ett hinder när man försöker undvika kopiösa mängder skottsalvor från fienden. Om man springer mot ett skydd för att ta betäckning händer det ofta att man blir stående fullt synlig för att man inte lyckas exakt tima ett knapptryck eller kommer från en sned vinkel. Detta tenderar att motverka ett annars bra tempo. I sedvanlig ordning är det en någorlunda variation av spelmoment som inte gör något nytt, men ändå känns korrekt placerade.

På det stora hela gillar jag Spec Ops: The Line och kan rekommendera det. Främst för att det är ett bra spel som levererar en story som inte är vanlig inom spelmediet. Jag har alltid funderat över om det inte skulle gå att stjäla Gears of War-mekaniken rakt av men att byta ut story och grafik för att göra något eget. Ungefär som alla dessa action-kloner i tredjeperson (DMC, God of War, Dantes Inferno, Bayonetta etc). Detta känner jag att Yager gör med Spec Ops, självklart inte till 100%, men det känns ändå som att det är underhållande från början till slut. Berättelsen påverkar mig och jag känner mig helt enkelt övertygad av det paket som Yager erbjuder. I skrivandes stund ligger spelet fortfarande på fullpris och jag skulle vänta tills det har gått ner i pris. För som singelplayerupplevelse skulle jag inte tveka på att spendera mellan 300-400kr.

(Spelad version: 360)

Rayman Origins

När vi recenserade Rayman i dagens program frågade Daniel om jag gillade det för att det ger en nostalgisk känsla och det på så sätt gör att min åsikt om spelet blir högre. Nej sa jag då och det fortsätter jag hävda.

Rayman Origins är ett otroligt kul plattformsspel som kan avnjutas för en ensam spelare eller fler (upp till fyra spelare). I vanlig rörmokarmanér är det en karta med olika tematiska världar där vi hittar olika exempel som isbanor, undervattensbanor, shmup-banor och en hel del spelglädje. Man kan spela banorna i ett svep för att komma vidare, samla ”mynt” för att låsa upp jäkligt glada små rosa bollar eller springa igenom dom så snabbt som möjligt för att i också detta fall låsa upp dessa små filidutter. Med denna rosa valuta låses det upp olika karaktärer men dessa är egentligen inte mycket mer än olika utseenden. Men det är värt att samla dom för att klara spelet på riktigt behöver man en viss mängd.

Utöver plattformsnostalgi erbjuder Rayman Origins snygg och charmig grafik, bra kontroll, kluriga och roliga bossfighter men det som gjorde att jag gjorde allt i från att småfnissa till att skratta högt var musiken. Den är lustig, stämningsfull men framförallt: Bra. Ett bra soundtrack är verkligen något som höjer spelglädjen och i denna titel fungerar det perfekt.

Om ni inte har spelat demot så gör det. har ni redan spelat demot och gillade det? Köp spelet. Rayman Origins är ett spel för personer som tycker om att ha roligt när de spelar.

 

Ultimate Marvel vs Capcom 3

Ultimate Marvel vs Capcom 3 är en ren kopia av spelet som släpptes nio månader tidigare. Då, var det ett spel i en oerhört populär spelserie där två stora företag slängde in några av sina varumärken i en mix av våld, superkrafter och humor. Då var det den tredje installationen och då gavs det 36 karaktärer (plus två nedladdningsbara) och oändligt mycket slagkombinationer. Allt detta är spelet fortfarande men i denna nyare utgåva lägger Capcom dessutom till sex till karaktärer (åtta om man tankar ner) plus lite vinter i bakgrunden. Denna variant ses inte som en regelrätt uppföljare och dess existens ursäktas därför oerhört fort. På grund av att för endast en liten summa omkring 300:- (279:- enligt Pricerunner) kan man vara på toppen av sitt spel och fortsätta leverera slagsmål om man inte hade hunnit ledsna på det i denna tid mellan de två olika titlarna. Detta är en mild summa pengar anser fightpubliken och köper gärna samma spel igen och ler vidare lika gudomligt som alltid förut.
Heja!

Min första förvåning över MvC3 var faktiskt hur kul jag hade när jag spelade det. Jag fick
med personer att spela som inte alls är spelintresserade och med tidens gång var det inte
bara av uppmaning som folk i min närhet lärde sig kombinationer, valde favoritkaraktärer
och diskuterade hyper-combos. Denna tradition växte sig starkare och behovet av en stabil arkadsticka började kännas mer bekant. Arkadsticka blev köpt men spelet föll i glömska. Tills nu i höstas, då Ultimate kom. Åter igen blev jag tagen av hur lätt det var att sätta sig och faktiskt ha kul med detta spel. Denna gång, med stickan i hand, såg jag till att försöka konvertera fler sådana där ”ickespelare” och innan jag visste ordet av satt jag i ett varmt testosteronfyllt rum där vuxna människor nästan skrek sig hesa av spänning inför slutet på en viktig match. För så kul kan MvC3 (Ultimate blahr blahr blahr) vara.

Samtidigt kommer jag på mig själv att kasta mig över stickan så fort jag har en tio minuter
över för att träna in vissa drag eller överväga om jag verkligen ska fortsätta spela med
Akuma för att han är så bra eller om jag bara tycker så på grund utav gamla meriter. Kan
jag utveckla ett sätt att göra MODOK bra eller är han dömd till att vara den soptunna han
faktiskt är? Visst Thor har mest hälsa men jag tycker fortfarande han är för seg. Jag vill inte spela med DrDoom, inte bara för att han är ond och tråkig utan för att han platsar inte i
min spelstil som jag har utvecklat den ännu. Eller, har jag en spelstil? Antagligen inte men
det är dödsdömt att försöka titta bort. För att även om jag inte har det har jag fortfarande
inte total kontroll över tre specifika karaktärer. Jag kan givetvis göra en shoryuken (med
alla relevanta karaktärer, hmpf!) utan att skämmas, men jag kan ju faktiskt inte i sömnen
än göra en Team Aerial Combo, få en OTG och sen avsluta med en hypercombo bara för att se tomheten i min motståndares ansikte medan jag skrockar förnöjt. Inte än alltså, jag har mycket kvar att lära.

För att det är detta Ultimate Marvel vs Capcom 3 är, det är roligt. Även för den oinsatte och även för den som tycks sig förstå spel helt utan och innan. Det är ändå någorlunda sällan det släpps spel som lyckas roa på så två vilt skilda vis och från min sida kan jag bara ge tummen upp till ett spel som lyckas med detta. Sitter du med den tidigare utgåvan av spelet, sälj det till någon som fortfarande tar emot det och uppgradera dig. Inte för att den gamla inte har något att leverera utan för att det helt enkelt är mer i Ultimate (och att ingen antagligen spelar den tidigare installationen längre). Jag lyckades bli snärjd på oinsatt nivå, snärjd på en insatt nivå och kan fortfarande presentera titeln till en person bara för att spela och ha kul tillsammans. Vad mer än det behövs egentligen?

PS. Om du väljer att sätta dig in i detta spel, se då till att skaffa en gedigen arkadsticka, för utan den finns det näst intill inget hopp om att verkligen bli bra men framförallt blir spelet så
otroligt mycket bättre. Spelet är utvecklat för att spela med en sticka och utan den spelar
man inte med exakt alla förutsättningar.

Hårdvara

För någon dag sedan kom det headsets signerat Plantronics till redaktionen. Under julen har vi en lysande period att prova dom som komplement till vintermörkret och närmare terminen kommer en full recension!

Spelåret 2011 enligt [gejm]

2011 var ett fullspäckat spelår och som nämnt i dagens program är några av de absoluta höjdpunkterna från i år följande:

Jonna:
* The Elder Scrolls V: Skyrim
* L.A. Noire
* Driver: San Francisco

Christoffer:
* Deus Ex: Human Revolution
* Crysis 2
* Uncharted 3: Drakes Deception

Daniel:
* Dark Souls
* FIFA12
* Batman: Arkham City

Alex:
* Battlefield 3
* Ultimate Marvel vs Capcom 3
* Warhammer 40,000: Space Marine

Mass Effect 3 – Gamex 2011

Bioware presenterade Mass Effect 3 i den stora aulan med blästrande actionsekvenser. En av de små detaljerna som de själva var oerhört stolta över var möjligheten att kunna hugga ner fiender med sitt ”omni blade”, vilkets attribut och utseende varierade beroende på vilken klass man spelade. I det lilla vi fick se från singleplayer-läget verkade det vara stabilt gameplay samt riktigt snyggt. Men det som tog Alex på mattan var ljudet, som var filmiskt regisserat för att passa in i detta mega-epos som Mass Effect har förkunnat sig att vara.

För någon vecka sedan annonserade Bioware även möjligheten att spela co-op i Mass Effect 3, och under Gamex har de slagit upp en monter tillsammans med Webhallen, där vi bakom stängda dörrar och som första utomstående i världen kunde prova på det.

By the Power of Presspass kunde vi smidigt ta oss förbi den växande kön till Biowares monter där Alex provade på coop-läget med tre andra spelare. Spel-läget i sig var actionladdat och var i princip en variant av horde mode som ses i många spel nuförtiden. Det gick sedvanligt ut på att ta skydd, avancera, tänka taktiskt och skjuta anonyma skurkar.

Alex sitter och testar på co-op i Mass Effect 3. Koncentration vid spelande kan ofta förvirras med en sur uppsyn, har vi märkt under mässans gång.

Avrundning av dag 1 – Gamex 2011

Efter en heldag på Gamex lämnar vi Stockholm med blandade intryck. På det stora hela hade mässan inte mycket mer att erbjuda än förra året. En känsla av att det var färre spel är påtaglig, men på den positiva sidan var det något färre icke-relaterade utställare som till exempel Telia och liknande aktörer.

Det som imponerade på oss mest var visningen av Syndicate och LG:s TV som man kunde spela två spelare på utan splitscreen, som genom ett par fula glasögon gjorde att vardera såg en en helt egen bild på hela skärmen. Spelet i sig som presenterades var inte mycket att hänga i granen, men det är en intressant teknologi.

Detta är trots allt dag 1, och imorgon får vi se om Gamex 2011 håller måttet eller om det endast är en fortsättning från förra året, utan något egentligt nytt.

Christoffer Wahlsten och Alexander Löfberg (a.k.a. Chrillex) – signing out

Syndicate pt. 2 – Gamex 2011

Vi kom in på en pressvisning och fick då testa på spelets coop-läge. Fyra spelare som slåss mot vad som verkade vara en hel hord av fiender samtidigt som man arbetar mot ett gemensamt objektiv. Producenten Ben O’Donell poängterade redan i början vikten av att vi skulle sammarbeta och framförallt hela varandra med hjälp av våra karaktärers så kallade chip-teknologier. Helt sonika så fick vi uppleva att varningarna var berättigade då vi åkte på råstryk. När vi frågade vilken svårighetsgrad detta var löd svaret: ”Easy”.

Vårt totala nederlag berodde naturligtvis mycket på att vi var ett gäng väldigt orutinerade Syndicate-spelare. Spelet i sig erbjöd en väldigt dynamisk action-upplevelse. De fyra agenterna man spelar som är alla utrustade med en rad olika så kallade chip-teknologier, som varierar från att hacka fiendens pansar till att återuppliva fallna medspelare. Utöver detta fanns även en så kallad ”chip overlay” som med en knapptryckning renderar världen i monokroma färger där fienderna är markerade i orange. Dessa förmågor bidrar alla till ett fint flow i spelandet.

Vi på [gejm] (i alla fall Christoffer) är så gott som totalsålda på detta spel som verkar bli ett utomordentligt actionlir som ligger precis rätt i tiden, både sett till dess visuella design och dess cyberpunk-miljö.

Vi fick även en intervju med Ben, som dyker upp senare!

Syndicate pt. 1 – Gamex 2011

Av en ren tur gled vi in på EA:s visning av det kommande, svenskutvecklade Syndicate. Ett FPS som andas cyberpunk och lite Deus Ex, dock med total avsaknad av moral, då huvudkaraktären endast agerar vapen för ett företag och inte är rädd för att avrätta både obeväpnade forskare och soldater.

Utöver den blästrande trailern med toner av Skrillex fick vi en genomgående presentation av spelets mekanik samt gameplay från kampanjen. Brutala intrång i dina fienders hjärna och svincoola (enligt C) framtidsvapen utanonseras. Det tidigare annonserade coop-läget förklarades djupare och verkar i det här fallet vara Starbreezes försök att visa respekt för det gamla Syndicate, då coop-banorna grundar sig på banor från det gamla PC-spelet.

Utvecklarna talade sig varma om uppgraderingar man kan använda för att forma sin unika karaktär, dock poängterade dom att spelet främst är en actionshooter.