Döm inte boken efter omslaget heter det och visa ord stämmer ibland.
Spec Ops: The Line ser till omslaget ut som en dussinskjutare som många inte skulle bli imponerade av. På framsidans bild är det en vit manlig militär med ett vapen i högsta hugg. Bilden är tagen framifrån och det påminner inte lite om BF3 och (samtliga?) COD:s omslag. Men tji fick jag! Spec Ops: The Line är inte en dussin-skjutare utan ger någonting som faktiskt sticker ut på slagfältet.
Spec Ops är ett tredjepersonspel som i ren Gears of War-anda går ut på att ta sig från hinder till hinder, söka skydd och med taktiska beslut ta ut fienden på ett effektivt sätt. Spelet utspelar sig i Dubai där stora sandstormar mer eller mindre har förstört staden och befolkningen lever i total misär. Innan spelet börjar hade USA skickat in en hel bataljon med soldater i samband med ett räddningsuppdrag men nu, en tid senare, har man inte hört av soldaterna och deras befäl, överste John Konrad. Du spelar kapten Walker som med sin Delta-styrka blir inskickade för att undsätta befolkningen samt leta efter ”33:e”, bataljonen under Konrads befäl. Relativt fort in i spelet får man veta att allt inte riktigt står rätt till i Dubai och det är här Spec ops sticker ut. Story-mässigt har utvecklaren Yager tagit väldigt stor inspiration av filmen Apocalypse Now och förmodligen boken som den bygger på, Heart of Darkness (I boken och filmen heter befälet ”Kurtz” och författaren av boken heter Conrad. Slump? Tvivlar på det, men fortfarande, en rolig hyllning). En tidig spoiler i spelet är att det verkar som att delar av 33:e har övergett sitt uppdrag och deserterat. Nu blir delmålet att ta reda på vad som har hänt med dom och leta upp dess befäl. Redan här blev jag överaskad på den detaljen att man inte bara skjuter araber utan ens fiende faktiskt är Amerikaner. Det ger att intryck av att man slåss på samma villkor och mot soldater som, liksom dig själv, är där på uppdrag av staten. I detta fall din stat.
Huvudpunkten i Spec Ops: The Line ligger i singelplayer och i spelets berättelse. I samband med att man kommer längre in i spelet utvecklas berättelsen och färgas av olika moraliska val, starka scener och ett djup, som faktiskt är bra i jämförelse med andra titlar. Det finns också ett multiplayerläge men det är inte alls lika intressant. Grafiskt styrs spelet av Unreal-motorn som gör sitt jobb utan större problem och röstskådespelarna gör ett bra jobb (Walker görs av Nolan North som bland annat är känd för Drake i Uncharted). Kontrollen fungerar bra men sitter inte lika gjutet som t.ex Gears of War. Det är lätt att hamna i ”fel vinkel” till ett hinder när man försöker undvika kopiösa mängder skottsalvor från fienden. Om man springer mot ett skydd för att ta betäckning händer det ofta att man blir stående fullt synlig för att man inte lyckas exakt tima ett knapptryck eller kommer från en sned vinkel. Detta tenderar att motverka ett annars bra tempo. I sedvanlig ordning är det en någorlunda variation av spelmoment som inte gör något nytt, men ändå känns korrekt placerade.
På det stora hela gillar jag Spec Ops: The Line och kan rekommendera det. Främst för att det är ett bra spel som levererar en story som inte är vanlig inom spelmediet. Jag har alltid funderat över om det inte skulle gå att stjäla Gears of War-mekaniken rakt av men att byta ut story och grafik för att göra något eget. Ungefär som alla dessa action-kloner i tredjeperson (DMC, God of War, Dantes Inferno, Bayonetta etc). Detta känner jag att Yager gör med Spec Ops, självklart inte till 100%, men det känns ändå som att det är underhållande från början till slut. Berättelsen påverkar mig och jag känner mig helt enkelt övertygad av det paket som Yager erbjuder. I skrivandes stund ligger spelet fortfarande på fullpris och jag skulle vänta tills det har gått ner i pris. För som singelplayerupplevelse skulle jag inte tveka på att spendera mellan 300-400kr.
(Spelad version: 360)
Gejm Radio 